Året är 1959 och vi är 11 elever och skolan skall köras ett år till för att det blivit fler elever och för att föräldrarna vill det. Jag tror dock att Lars, Marianne och Anders Segersten flyttar från Öster-Jansjö till kvarnhuset i Backe efter att de börjar på skolan så egentligen är vi bara åtta men det ordnas skjuts för dem.
Jag minns att föräldrarna träffades i skolan innan och det bestämdes om målnings arbeten och fernissning av skolsalsgolvet. Jag minns skolan som ett enormt hus med otaliga trappor och enormt spännande.
Jag hade fortfarande min cykel med trampor på framhjulet och blev ofta hånad för det. De kallade mig för ekorrben och min pappa för fladderskank för storpojkarna ansåg att han hade så vida byxor. När det skulle delas i lag i idrotten blev alltid jag och Nils Anders valda sist detta följde nog med oss för resten av skoltiden för vi båda var alltid sist på alla skidtävlingar ända till klass 7 när jag lyckades komma på 3 plats.
Fröken Birgitta som jag tyckte var enormt vacker var nog lite för snäll kanske speciellt mot mig som hade myror i byxorna.
Morfar hade lärt mig en shillingtryck sång som hette Krinolinen och den sjöng jag en gång för fröken när vi hade musik men stående bakom orgeln och jag blev naturligtvis röd i ansiktet som en tomat.
Ibland kunde dock min uppfinningsrikedom och rastlöshet gå fröken på nerverna. Efter att ha varit speciellt bullrig en gång blev jag framkallad till katedern och tillsagd att lägga fingrarna på bordet. Följt av en kort moralpredikan rappade hon till med linjalen i katedern alldeles framför fingrarna så att alla trodde att hon slagit mig på fingrarna. Själv var jag så förnedrad av åthutningen att tårarna rann utan att ha blivit slagen, om jag blev lugnare vet jag inte men händelsen upprepades inte.
Naemi lagade skolmaten och det var alltid rusning ner för den branta cementtrappan till bespisningen. Jag kommer ihåg dofterna från köket speciellt lappskojs som var en av höjdarna. Det var alltid rusning ner för trappen och någon insåg väl risken i detta så vi fick gå ut istället och stå ute och vänta på att bli insläppta i matsalen.
Detta ledde till en del aversioner mot mig eftersom storpojkarna ansåg att jag tjallat på dem.
Kanske på grund av detta tog en av pojkarna min cykel en dag och satte iväg med mig högljutt protesterande efter jag fick tag på cykeln och upptäckte snart att jag inte kunde bromsa honom så jag började skjuta på istället. Det gick fortare och fortare och det gick ju överstyr. Nerför en slänt och rakt ut i kvarnbäcken och som tur var blev han inte skadad bara blöt.
I rädsla för att Fröken skulle dyka upp fick jag snabbt tillbaka cykeln och stor pojkarna molade iväg åt sitt håll.
Inte långt efteråt fick jag en riktig cykel som jag tror pappa hade köpt på en polisaktion så pojkarna slutade kalla mig för ekorrben. Nästa år blev det skola i Backe då det fattades elevunderlag för att fortsätta byskolan.
När vi kom till Backe sades det att vi låg efter i utbildningen. Det enda jag kan minnas är att när vi kom till Backe fick vi en Lärarinna som kallades för Ankan. Denna infernaliska människa tvingade oss att memorera en psalmvers i läxa varje dag. Om detta var någon typ av indikation för högre nivå på utbildningen vid centralorten vet jag inte men det botade mig i alla fall från alla typer av religiöst filosoferande för en lång tid.