Oxen
Att smyga in i ladugården när ingen var där var som ett litet äventyr. Jag, syrran och lillebror tassade in utan någon såg oss, vi slog inte på lyset för att ingen skulle veta att vi var där. Det stod 15 mjölkkor på rad, en oxe och hästen stod vid ena kortväggen. När man skulle gå in var det trångt i mellan korna och oxkätten jag kände mig alltid osäker när man skulle gå förbi. Jag trodde alltid att de skulle sparka bakut men det hände aldrig. Kalven som stod i en kätte var den stora attraktionen den var näpen och sög på fingrarna så hårt att det nästan gjorde ont. Man kände hur kalvens grova tunga raspade mot fingrarna när den försökte få i sig mjölk, pälsen var mjuk och varm. Efter att ha gosat med kalven blev det lite odygder upp på höskullen och hoppa från takbjälken ner på nedersta loet tills vi tröttnat på det och så tillbaka till ladugården. Vi hade upptäckt att om man kittlade kossorna där bak med ett höstrå började dom kissa och det var ju roligt en stund. Sedan var det att mata hästen och känna på hans mjuka mule när den nafsade efter höet. Hästen var alltid så snäll, men i båset bredvid stod avelstjuren. Oxen var mörkt brun med någon enstaka vit teckning och när han stod i det mörka båset kedjad med dubbla kedjor var nästan det enda man såg av honom de röda lysande ögonen. Oxen var inte det minsta sällskaplig av sig snarare tvärt om den stod alltid en bit in i båset och kom inte fram till en som hästen och korna alltid gjorde den bara stod och blängde på en.
	Kättingar var inte så långa att den inte kunde backa så lång bort och syrran som var lite tuffare tog ett höstrå och sträckte sig fram och kittlade oxen på näsan.Oxen grymtade litet och sedan exploderade den med vrål och flåsanden. Bitar av bräderna i krubban kom flygande över golvet kättingarna rasslade och plankorna tjättens sidor protesterade med högljudda skärande gnisslande läten.
Vi backade bakåt i rädsla över utbrottet. Lillebror föll ned i en öppen gödsel lucka på dyngkasen som tur var gödsel stacken nästan full så att fallet inte var så högt. Vi stod stilla länge och väntade på att oxen skulle lugna ner sig där den stod flåsande och blängde på oss med ilsket röda ögon i den mörka tjätten. Vi hjälpte lillebror upp och smög oss ut förbi oxen och det dröjde länge innan vi var tillbaka i Ladugården det om man inte räknar in höskullen förståss.
	Anders Westin Luanda