FÄBODLIV

I min barndom var det skogsbete för både kor, getter och får. I byn var det en ”tätthage” hela vägen mot skogen och på södersidan var det åker mot sjön. Djuren gick på skogsbete från juni till mitten på september. I mitten på juni for alla till fäboden där de var till mitten på augusti. Då hade betet växt till på skogen hemma och de fick gå där. Den 15:e september fick djuren komma in och äta på återväxten på lägdorna.  

När jag var barn var det sju störrels och sju bojäntor.  En del var bojäntor var unga flickor. Det brukade komma unga pojkar och hälsa på dem och då blev det dans. Man spelade skivor på en vevgrammofon och dansade. 

Hela min barndom var min mamma i "boern", som vi sa, med alla småbarn och djuren. Pappa var hemma och skötte jorden, med slåtter och allt annat. Fäboden, eller ”boern”, låg en halv mil hemifrån. Skogsstig över berget. Myrar runt om med störrelsen mitt i. Tre tjärnar och i en brukade vi bada. Vilket varmt och mjukt vatten det var där! Två kallkällor, en på varje sida om bovallen. Vi barn tyckte det var härligt när vi fick fara till boern. Dit längtade vi, men för mamma var det nog inte lätt med småbarn och alla djuren. Komjölken skulle separeras morgon och kväll. Kvällsmjölken från getterna fick sättas på kylning i kallkällan. Morgonen efter värmdes den tillsammans med morgonmjölken och ystades. Vasslen kokades till mese i en stor trebent järngryta över elden. Det var inte lätt att sköta allt och dessutom småbarnen. Ibland fick hon gå till skogs och hämta hem korna på kvällen. Då bar hon den minsta flickan på ryggen.

Jag har dock bara roliga minnen från den tiden. Vårt störrels hade bara ett stort rum. Matboden innanför hade jordgolv, med bara ett litet fönster. Där inne var det svalt och där förvarade vi maten. Min moster var också i boern med sina barn, så lekkamrater fanns det. Vi gjorde kor och getter av gröna tallkottar, med tändstickor som ben. Maten lagades över öppen eld. Min äldsta syster fick hon vara hemma hos pappa, när hon var 9 år. När hon blev 15 år for hon till boern, så då fick mamma vara hemma med småbarnen.

När jag var 15 år, var jag första sommaren ensam. Då var vi fyra bojäntor. Vi brukade ta på oss att sköta getter åt andra familjer, ibland också kor, förutom våra egna. Jag hade nog getter åt fyra familjer och våra egna. Vi brukade få 5 kronor för en get och 10 för en ko från 15 juni till 15 september. Korna skulle mjölkas, mjölken separeras morgon och kväll. Grädden brukade hämtas, så de kärnade smör själva. Skummjölken gjorde jag gammelost av. Getmjölken gjorde jag ost och mese av. Kvällsmjölken bars till kallkällan för kylning. Varje morgon värmdes den med morgonmjölken och ystades. Vi hade gjort upp så att vi hade en osttur. Jag provmjölkade och mätte upp mjölken för varje familj. 1 kopp mjölk- 1 ost och 1 mese, 2 koppar- 2 ostar o.s.v. tills turen var slut. Då provmjölkades det igen. När de sen kom och hämtade sina ostar då och då, hade dom alltid något gott med sig till bojäntan. Ibland kom Hugo med jordgubbar till oss. Det uppskattades!

Ibland på höstkanten, när det var mycket sopp i skogen, kom korna och getterna inte hem på kvällen. Då fick man gå och leta. De hade lagt sig för att vila och då klang det i skällan när de idisslade så det hördes lång väg. På den tiden fanns det fina stigar överallt i skogen, eftersom det var så många djur som betade. En hop hästar betade också kring boern ibland. Då kom hästgetaren och hälsade på. När han kom åkte den trebenta kaffe panna på, som till alla som kom förbi. En del kvällar kom ungdomar från byn och hälsade på.

Ja, det var härligt på kvällarna, när allt arbete var klart och djuren var hemma. Vi brukade göra en rök till djuren på ”fejäla” för myggen. Vi lade stora, blöta torvor från myren på elden. Då höll röken hela natten. Vi brukade koka kornmjölsgröt, i en järngryta, var sin kväll. När gröten var klar, slog vi på en plåtform med en träslev, så det small. Det var signalen till alla att gröten var klar. Den som hade kokat gröten fick äta ur grytan, för det var godast. Åh, vad det smakade bra!

Jag tror det var på 1937, som pappa gjorde i ordning en beteshägn hemma, så att två kor var kvar hela sommaren. Då hade de mjölk och slapp gå till boern för att hämta.

Hushållningssällskapet i Västernorrland hade en mejerska, som for omkring i byarna för att starta upp små mejerier. Detta var innan vi fick sälja mjölken till mejeriet. Mejerskan hette Anna Kron. Det kokades norsk mesost. Mamma och en annan kvinna skötte mejeriet. En stor flatbottnad gryta av järn och en stor separator. Mjölken, som köptes av flera bybor både ko- och getmjölk, separerades. Av skummjölken gjordes en ost, som inte var så mycket att äta. Grädden och mjölken slogs i mesekoket. Mesen rördes kall och fylldes i träkar. Alla meseostar stämplades med "nr 7", som var vårt nummer. De lades in i vaxat papper och skickades till ett ostlager i Näsåker. Sedan såldes de över hela landet. Dessa små bymejerier försvann när vi fick börja sälja mjölken till mejeriet i Backe. Med det var fäbodlivet slut!

Trots allt var det en tid, som man minns med glädje. Mycket jobb, men ett härligt liv!

Gertrud Westin (f. Holmgren) född 1924

Knösgården, Jansjö