Barndomsminnen

Berättelser och historier från när och fjärran


- Här kan du läsa om tänkvärda saker och händelser med

en rot på något sätt i i Jansjö



Vill du skicka in din egen berättelse och få den publicerad här, maila till jansjo@jansjo.net

Minnen från 50-talets Jansjö

av Östen Högman


Under mina nio första år i livet, då jag bodde hos min mormor och morfar, alltså hos Anna och Alfred Holmgren, mitt i byn på den så kallade Knösgården eller enbart Knösen: Då var Jansjö allt. Ja nästan allt som fanns och var viktigt.




När jag var nio, flyttade jag till Långsele. Därefter har det blivit många olika platser, innan jag kom till Karlstad där jag nu bor med min familj.




Eftersom huset fortfarande är i släktens ägo finns det alla möjligheter att besöka Jansjö även nu.
Tyvärr blir det alltför sällan och oftast i alldeles för korta stunder, men det är alltid en lika märklig känsla av nostalgi och stolthet när man kommer över bron från Backe och ser byn ligga där ner mot sjön.
När man var liten var Jansjö stort. Så tyckte i varje fall vi småpojkar och visserligen bodde det säkert bortåt en 150 personer i byn på den tiden. Men efter besök på Valhallatinget i Rossön och ”mättnen” i Backe blev vi ju varse att det fanns större platser. Det fanns ju till och med en del som varit ända till Sollefteå som ju måste vara det största som fanns. I varje fall tills det kom nån som hade varit åt Sundsvall.


Men så länge vi inte hade kommit så långt, räckte Jansjö gott och väl till för våra äventyr.
Som sagt, så småningom blev ju världen större och därmed Jansjö mindre.


När jag nu besöker byn, förundras jag över att denna by på något märkligt sätt lyckas stå i mot utvecklingen och ser nästan lika dan ut som för femtio år sedan.
Visst har en del av byn växt igen på en del ställen, visst har Kvarnbäcken blivit en rännil från att ha varit en flod.  Visst kan jag förstå att många av husen bara befolkas under sommaren,  men ändå men ändå blir jag glad över att det fortfarande finns så mycket liv och kraft kvar. 


Att i början på 50-talet växa upp i Jansjö var säkert något helt annat än att växa upp där idag. I mitt minne finns en by full av liv och aktiviteter året om.
Det var hästar kor, hästar, höns och får i nästan varenda gård. På skolan var det full aktivitet, inte bara under skoltiden utan också på sommarkvällarna när byns alla små och stora pojkar samlades föra att spela fotboll eller ordna tävlingar av något slag. Jag minns aldrig att det var med några ”jänter” men det kanske också berodde att vi småpojkar ännu inte hade fått intresse för dem.


På den lilla fotbollsplan som fanns vid skolan kom jag i tidig ålder att utveckla goda kunskaper i konsten att spela fotboll. Något som jag verkligen hade nytta av när jag som 9-åring kom till Långsele.
Hade inte ”storpojka” som n´Sture å ´n Bosse, n´Ingvar å n`Rolf Jonsson, n´Leif Holmgren å n´Hans Lundgren och alla andra tillåtit oss ”smopojka” att vara med och spela så hade jag aldrig klarat mig när jag liten, fräknig och med ett språk som man skrattade åt,  kom till ”jätteskolan” i Långsele. Mina förvärvade kunskaper inom fotbollen gjorde mig snabbt populär vilket förmodligen räddade mig från att bli ett perfekt mobbningsoffer.


Det språk som talas i detta nordvästra hörn av Ångermanland är också värd ett eget kapitel. Brett men naturligt, orden liksom rullar i munnen, formas som ”gamsärn” och kommer ut i en härligt rund och enkel form.
Efter 50 år är det inte lika enkelt och tala men när jag skriver detta så kommer allt på barndomens och byns språk. Då blir det är nästan omöjligt att ”försvenska” berättelserna, det heter ju inte så, som det skrivs på svenska.
Att inte använda den unika formen att bestämma vilken person det handlar genom att använda den bestämda formen n` om en mansperson och á om en kvinna är omöjligt.
Min moster Maja heter ju á Maja och inget annat, liksom min morbror heter n´ Janne.
Genialt språk - skulle det nu vara så att det fanns två Janne, säger man ju lätt á Gertruds Janne och alla vet vem man åsyftar.
Men jag hör ju också att byborna, här liksom på andra platser, sakta men säkert försvenskar sitt språk. Konstigt vore det annars eftersom kommunikationerna ständigt ökar. TV och radio slätar ut och likformar sakta våra svenska språk, det som en del kallar dialekter. 

Så över till några av mina minnen från den tid då vi var byns ”värstingar”. Det förekom mycket som de vuxna aldrig fick veta. I varje fall om det inte gick överstyr som det faktiskt gjorde några gånger. 
Jag skall återge några minnen som för vissa kanske är rena nyheter men förhoppningsvis är allt preskriberat.
Jag höll nästan alltid ihop med  n´ Ivan, å n´ Tage (alltså Ivan Lundgren och Tage Holmgren. Båda ur tiden alldeles för tidigt) Hela Jansjö var våra marker i jakten på nya upptäckter. 


En stor sak i Jansjö under våren var anordnandet av Majbrasan. Hela april gick i regel åt till att byns alla barn och ungdomar släpade fram allt brännbart till årets brasa. Den kunde ligga på olika ställen i byn beroende på närheten till någon skogsavverkning.
På sista april skulle brasan tändas och smällarna skjutas. Även om vi bara var en 7-8 år så hade vi god tillgång på bra smällare. Varifrån vi fick dom minns jag inte men vi lärde oss att hantera dem med viss varsamhet i tidig ålder.
Det här året hade n´Ivan fått en hel trälåda med smällare. Jag minns att man hade skickat efter den från något postorderföretag. Nu blev det så illa att n´Ivan blev sjuk just på sista april och inte kunde smälla av sitt innehav. Allt nog sjukdomen varade bara några dagar och då hade vi en hel låda med rätt kraftiga doningar att roa oss med trots att sista april nu var passerat.

Att bara gå efter byvägen och smälla av dom var inte roligt särskilt länge. Men vi kom allteftersom på nya användningsområden. En och annan lagård fick besök där vi nogsamt studerade effekten hos kor och grisar. Roligare var ändå ett hönshus för där höll hönsen i bokstavlig mening, verkligen att ”trilla av pinnen” i en ångest.
Men smällarna räckte längre.
På vår vandring genom byn kom vi på att prova hur många smällare en postlåda kunde motstå.
Snart upptäckte vi att det inte var speciellt många som behövdes för att dåtidens hemmabyggen skulle flyga i småbitar. Det blev ett antal postlådor som gick i luften den dan innan någon upptäckte ”byns värstingar” och satte stopp för postlådesprängarna.
Om jag minns rätt fick någon av n´Ivans storbröder n´Hans eller n´Baltsar ställa sig i deras snickarbod och tillverka nya.
Som väl var klarade sig både kor höns och grisar från bestående men. I varje fall vad vi kunde se.

Liknande äventyr var inte alls ovanliga och uppfinningsrikedomen var stor. Vid ett tillfälle kom vi över ett parti stubintråd. Vi hade ju sett ett antal sprängningar där man använde tråden. Som tur var hade vi inte riktigt så klara begrepp över vad det egentligen var som small när man sprängde. Vi visste var att tände man på stubinen (och vi hade nog en 8-10 meter) så skulle det bli en jäkla smäll.

Vi kom då på att vi skulle prova att spränga n´Verner Lundgrens hus. En av oss kröp in under huset vid stenfoten med stubinen. Lade allt i en hög mitt under huset och drog fram ena änden så vi kunde tända på. När det började fräsa i stubintråden sprang vi och tog skydd i slänten på andra sidan vägen.
I samma stund kom n´Verner ut på trappen. Detta var inte vad vi hade tänkt oss. Tänk om n´Verner skulle flyg i luften. Inte bra, så vi upp ur slänten och skrek som bara 7-åringar kan göra.
-  Spring Verner för nu jädrar flyg huse ditt i väre!
N´Verner sprang inte men de gjorde vi,  helt övertygade om att nu hade vi verkligen ställt till det.
När vi kom ner mot sjön och fortfarande inte hört smällen började vi förstå att nåt hade gått fel och att vi turligt nog hade misslyckats i vårt uppsåt. Först fram mot kvällen tog vi mod till oss och smög tillbaka för att konstatera att stubinen hade brunnit upp och att n´Verner aldrig upptäckt vad som pågick.
Tur var väl att huset inte tog eld!

Jansjö Byskola

 av Anders Westin



Året är 1959 och vi är 11 elever och byskolan skall köras ett år till. Det blivit fler elever och för att föräldrarna vill det.

Jag tror dock att Lars, Marianne och Nils-Anders Segersten flyttade från Lidtjärnberget till kvarnhuset i Backe efter att de börjar på skolan, så egentligen är vi bara åtta, men det ordnas skjuts även för dem.
Jag minns att föräldrarna träffades i skolan innan och det bestämdes om målningsarbeten och fernissning av skolsalsgolvet. Jag minns skolan som ett enormt hus med otaliga trappor och enormt spännande.


När skolan började och det var en stor händelse i mitt liv. Jag som var mest van att vara med morfar hela dagarna, fick nu helt plötsligt nya bekanta och nya problem. Tjejerna var mest för sig och fnittrade på med tjejsaker. Bertil, Håkan och Lars, som var äldst var i ett gäng för sig och jag och Nils-Anders blev liksom över.


Jag hade fortfarande min cykel med trampor på framhjulet och blev ofta hånad för det. De kallade mig för ekorrben och min pappa för fladderskank, för storpojkarna ansåg att han hade så vida byxor.


När det skulle delas i lag i idrotten blev alltid jag och Nils-Anders valda sist. Detta följde nog med oss resten av skoltiden, för vi båda var alltid sist på alla skidtävlingar ända till klass 7, när jag lyckades komma på tredje plats! 


Fröken Birgitta, som jag tyckte var enormt vacker var, nog lite för snäll, kanske speciellt mot mig som hade myror i byxorna.
Morfar hade lärt mig ett shillingtryck, som hette Krinolinen. Den sjöng jag en gång för fröken när vi hade musik, men stående bakom orgeln och jag blev naturligtvis röd i ansiktet som en tomat.


Ibland kunde dock min uppfinningsrikedom och rastlöshet gå fröken på nerverna. Efter att ha varit speciellt bullrig en gång, blev jag framkallad till katedern och tillsagd att lägga fingrarna på bordet. Följt av en kort moralpredikan rappade hon till med linjalen i katedern alldeles framför fingrarna så att alla trodde att hon slagit mig på fingrarna. Själv var jag så förnedrad av åthutningen, att tårarna rann utan att ha blivit slagen. Om jag blev lugnare vet jag inte, men händelsen upprepades inte.


Naemi lagade skolmaten och det var alltid rusning nerför den branta cementtrappan till bespisningen. Jag kommer ihåg dofterna från köket, speciellt lappskojs som var en av höjdarna. Eftersom vi alltid rusade i trappan,så insåg väl någon till slut risken i detta, så vi fick gå ut istället och vänta på att bli insläppta i matsalen genom källardörren.



 
En gång när vi stod och väntade hade de äldre pojkarna kommit på ide'n att smygtitta i fönstret på tjejtoaletten. Jag och Nils-Anders stod på sidan om och det blev ett fasligt liv när tjejerna upptäckte storpojkarnas  tilltag. Grabbarna var på alerten och smet ju naturligtvis. Det var bara jag och Nils-Anders som stod kvar. Vi två förstaklassare blev ju klart förhörda, men man gav snabbt upp oss som misstänkta. Det är klart att en i så liten grupp, var det inte så svårt att lista ut vilka som var syndarna.
Detta ledde till en del aversioner mot mig eftersom storpojkarna ansåg att jag tjallat på dem.
Kanske på grund av detta tog en av pojkarna min cykel en dag och satte iväg med mig högljutt protesterande. Efter en stund fick jag tag i cykeln och upptäckte då att jag inte kunde bromsa honom. Jag började istället skjuta på cykeln. Det gick fortare och fortare och det gick ju överstyr! Nerför en slänt och rakt ut i Kvarnbäcken! Som tur var blev han inte skadad utan bara blöt.
I rädsla för att Fröken skulle dyka upp, fick jag snabbt tillbaka cykeln och stor pojkarna lommade iväg åt sitt håll.


Inte långt efteråt fick jag en riktig cykel, som jag tror pappa hade köpt på en polisauktion. Då slutade pojkarna kalla mig för ekorrben.


Nästa år blev det skola i Backe då, det fattades elevunderlag för att fortsätta byskolan.
När vi kom till Backe sades det att vi låg efter i utbildningen.

Det enda jag kan minnas är, att när vi kom till Backe fick vi en lärarinna, som kallades för Ankan. Denna infernaliska människa tvingade oss att memorera en psalmvers i läxa varje dag.

Om detta var någon typ av indikation för en högre nivå på utbildningen vid centralorten vet jag inte, men det botade mig i alla fall från alla typer av religiöst filosoferande för en lång tid.

Bybastun

av Anders Westin


Bastun ligger bland tallarna på en liten kulle runt vilken Kvarnbäcken rinner. På fredagar var det herrbastu och på lördagar var det dambastu. Det var många gårdar som på den här tiden inte hade rinnande vatten, så bastun var en viktig inrättning för personlig hygien.

Kvällen före var jag och Morfar i bastuhuset för att elda upp i värmepannan för att få varmvatten. Vi öppnade vattnet och gjorde upp eld i pannan. Sedan sopade vi och lade ner golvtrallarna på plats, för att allt skulle var klart till nästa dag.
På morgonen nästa dag eldades det igen i varmvattenpannan och gjordes upp eld i bastukaminen. Frampå eftermiddagen öppnade bastun. Alla badande förväntades att lägga pengar i en insamlingslåda. Detta var frivilligt, men alla visste att det inte skulle bli någon bastu om det inte fanns pengar till ved.

När vi kommer till bastun på eftermiddagen är det fullt med folk där. Vi möts av några vildbattingar, som kommer utspringande nakna och rullar sig i snön, hojtande och tjoande, innan de springer in i bastun igen. Nästan alla platser är upptagna i omklädningsrummet. Vi hamnar närmast ytterdörren. Det drar kallt och är lite snö på golvet. Vi skyndar oss att klä av oss.


Efter en varm dusch är jag inne i bastun. Det är fullsatt i bastun på alla lavar. Bastukaminen är glödande röd ända ut i rökröret och termometern visar på 110 ºC.

Det pratas livligt i värmen. Någon pratar om ett värmerekord när färgen på fönsterkarmen började bubbla. Annars pratas det om Dr No från James Bond, filmen som gick på bion i Backe och så naturligtvis om den dåliga jakten. På byskogen hade det inte skjutits en älg på 14 år.

Det är hett i bastun. En del av gubbarna blir röda i ansiktet och andra blir vita, men de håller ut för att inte ge upp först, innan de går ut för att kyla ner sig. Så börjar alla att droppa av och det blir kö i duschen.

Nu början man prata om helgen. En del ska på en bjudningsdans någonstans. Andra tänker se bion och en del allvarliga är med i en schackklubb. Några nya kommer när vi går, men storrusningen är över för denna dag. Vi vandrar hemåt. Huden känns mjuk och ren och fötterna är alldeles varma i skorna.

Nästa dag är Morfar och jag där och eldar igen. Idag följer mamma med för att se till att det blir riktigt gjort, eftersom det nu damernas bastukväll.


Så går livet vidare i vår lilla by och den hösten skjuter man en stor älgtjur. Jag och pappa går dit och tittar, hos Ulrik, där de håller på att flå älgtjuren. Speciellt imponerande är den stora kronan.


Det kan inte nog påpekas hur viktig bastun var som en gemensam träffpunkt i byn.

På vårkanten stängdes bastun när björklöven sprack ut. Den var stängd över sommaren, eftersom folk badade i sjön när det behövdes. /


Historik om Bastun i Jansjö


Inspirationen till en bybastu kom efter ett föredrag 1937 på skolan av, ”Bastuprofeten” , Jan Ottosson, rektor på Lillsved. 

Bygget startade 1938. Nästan alla bybor deltog med gåvor och arbete. Man hade också ett Bykalas för att samla in pengar.

Kostnaden beräknades till 3692 kr och man fick ett bidrag från kommunen med 800 kr, resterande stod byborna för. Till stomme använde man en gammal fäbodstuga (Zetterbergs). Byggnaden skulle innehålla bastu, dusch, rum för karbad, omklädningsrum och pannrum.


I oktober 1939 var bastun klar och överläts då till skolstyrelsen mot att de svarade för driften. De drev bastun fram till 1960, då skolan lades ner. Jansjö Samhällsförening drev därefter bastun vidare i 1 år och sedan lades den ner då badintresset minskat betydligt och kostnaden för driften var för stor. Många i byn hade då egna badrum.  


/Källa:”Vad som sig i Jansjö tilldragit under 450 år.” Per Persson/. 

Gå över Berget

av Anders Westin





När jag var liten var Jansjöboern längre bort än det är idag. Man kunde gå ifrån Södra Stensvattnet eller över berget från Jansjö för att komma dit. Jag skulle tro att det är ca 7 km att gå över berget. Idag med alla skogsbilvägar kors och tvärs kan man köra bil nästan ända fram fäbodvallen.

 

Efter frukosten börjar packandet av ryggsäckar. Allt skall ju tänkas över, så att man inte blir ståendes mitt i skogen och kommer på att man har glömt något. Jag, mamma, min syster och morfar tjärv iväg igenom byn bort mot Vitberget.

Det är högsommar och byn är på sin bästa sida. Allt grönt och fint. Vägarna kantas av hundloka och frodiga björkar.

När vi går förbi Knut'es ser vi ingen, men de är väl i Ladugården ännu. Över de frodiga åkrarna ner mot sjön svävar en duvhök nästan helt viktlöst på jakt efter en tankspridd skata eller en sork ute i åkern. Sjön blänker i solen och bara något enstaka moln speglar sig i Jansjöns djupa vatten.

Vi går vidare och kommer fram till Leos just som de är färdiga med morgon mjölkningen och korna släpps ut på bete på andra sidan vägen. Leo schasar på korna. Han har som vanligt sin röda Moranisse-toppluva på sig. Vi väntar medan korna masar sig ur vägen.

Nästa hus är Gullis, men det är inte färdigt ännu och snickarna vinkar och hejar. Det är lite kallare här nere vid bäcken, men det tycks inte beröra växtlivet, som är grönt och frodigt på bägge sidor av bäcken. Här trängs ormbunkar med älgört. Den fuktiga, friska grönskan bryr sig inte om att vi finns där. Den är helt upptagen med att konkurrera om platserna närmast bäcken.

Uppe på nästa kulle är Nybergs. Där någon är ute och rensar potatislandet. Vi hejar och fortsätter ner till storvägen (Riksväg 331).


Efter att ha korsat vägen är det slut på civilisationen säger morfar när vi går in i skogen mot Nils Ol's torpet som har stått obebott en längre tid. När vi går upp mot Björndalen kan vi skymta Nils Ol's genom skogen. Sedan är det slut på stigningen. Här uppe ligger en myr, som har stora hål. Morfar säger att hålen har blivit efter en brand när mossen tog eld och brann i flera år.


När vi går på den soliga sidan av Björndalen flyger helt plötsligt en tjädertupp upp mitt framför oss. Den flyger iväg med tunga smällande vingslag mellan träden. Tjädern låg på stigen och mullbadade för att bli av med envisa löss, säger morfar lugnande. Det är klart att hjärtat gjorde nog några extraslag när tjädern exploderade oförhappandes ut ur lugnet. Vi fortsätter och nu går det brant ner mot Lokberget. Här kommer knappast någon sol ner till marken och det är kallt, fuktigt och tjock granskog.

 

Vi kommer ut på en tallmo och morfar säger att vi alla skall ta en sten. Lite längre fram delar sig stigen och ett stenröse finns i korsningen. Alla som går förbi här måste lägga en sten på röset det skall ge god tur, stenrösen finns det längs hela sträckan. Det är kanske ett sätt att märka ut stigen och att göra den bättre.


När vi kommer till Vilarstenen sätter vi oss och tar en liten fikapaus. Även här finns det ett stenröse. Några har ritat sina initialer i tallarna när de stannat till här. Det känns som en trygg plats där vinden susar i de höga, raka furorna.

Nu går vi vidare och det är inte långt till järnvägen, som vi korsar utan att höra eller se något tåg. Vid Svarttjärn är det lite slippriga spänger, men sedan kommer det roliga - Opp å ne backa. Bovägen går över några grusåsar så det är brant upp och ner och vi barn springer hela den biten upp och ner sedan väntar vi på de andra borta vid Rörtjärna.


Efter Rörtjärnsbäcken kommer den första klavlagda myrövergången och alldeles efter myren på sidan om stigen har morfar ett litet potatisland som planterades under andra världskriget, men det blev aldrig skördat. Potatisarna har överlevt och det sticker upp någon enstaka potatisblast här och där.

Sedan kommer vi fram till ett område med stora flyttblock där man på senare har hittat det urgamla Mystiska Korset. Området kallas för Långbränna eller Åsjöbränna efter någon skogsbrand för kanske hundra år sedan. Det enda som vittnar om skogsbranden är otaliga höga stubbar som genom åren förvandlats till tjärved. Vi ger oss på en stubbe med yxa och alla bär med sig lite ved.

 

På Lillbron står vattnet över klaverna och på en del ställen fattas de helt och hållet. Det blir till att ge sig ut i den vattensjuka myren för att ta sig runt. Vattnet når nästan upp till stövelskaften och inte alla klarar sig över torrskodda.

Långbron är lite bättre, utom just vid Blind-Pelle-märra-källa. Pelle skall där ha kört ner sin märr (häst) i seklets början och han blev sedan kallad för blind efter den fadäsen.

På sidan av stigen finns rester av en gammal hage. Morfar drar upp en stör och trots att nästan allt av hagen över mark har ruttnat bort, är den del som är under marken lika vit och färsk, som när den barkades någon gång på tjugotalet.

När vi kommer så här nära kujkar (kular) Morfar. Det är ett hög tonat rop, nästan som en kort sång, som man ropar till varandra i skogen eller för att locka på djuren. Vi hör någon svara långt borta det är kanske Naemi som är i Boern med djuren.


Fäbodvallen är omgärdad av ett tunt bälte av stora granar och furor, så man kan inte se något av bovallen förrän man har gått igenom den sista lilla biten. Rakt fram ligger Knösgårdens störrelse. Det är omgärdat av en liten hage och ligger ungefär mitt på vallen. Hela vallen lyser gul av smörblommor, som korna ratar när de betar, kanske för smakens skull eller så är de giftiga.

När vi har öppnat nästan alla fönsterluckor och skall börja hackslå framför bron kommer pappa och de andra. De har åkt med pappas Fiat Multipla till Södra Stensvattnet och gått därifrån, kanske 3 Km.


Ingvar och några andra äldre pojkar har gjort en damm i Grössjöån och vi skall gå dit för att ta ett dopp. På vägen dit går vi förbi Naemis störrelse, så vi går in och hejar. Bortom Naemis är det ett litet rå. När vi skall gå över där, kommer några hästar springande över rået. Vattnet sänker från hovarna och torvor flyger högt i luften när de kastas ut ur deras stålskodda hovar. Det slår gnistor om hovarna när de träffar stenarna som sticker upp i rået.

I dammen vid Grössjöån är det stilla och vattenspindlar springer på det lugna vattnet. Vattnet är isande kallt och man är uppe lika snabbt som man hoppat i. Jag tvålar in mig och hela kroppen blir full med knott som drunknar i tvållöddret. När jag hoppar i vattnet kommer det fram fullt med småmört som äter upp knotten. Bon Apetit!

 

Vederkvickade återvänder vi till vallen där det dukats upp mat och kaffepetter står och puttrar vid den öppna spisen.


En liten återblick


av Johannes Jakobsson, Uppsala 030705


Vi har rest väldigt mycket, jag och min familj. Sist jag räknade, så hade jag satt min fot i 34 länder. Bortsett från polerna har jag sett varje kontinent. Bosatt mig i Australien och Mexiko. Jag är rotlös i världen, så när som på en punkt: Jansjö


Min mamma, Eva, är dotter till Ruth och Leo Persson. De som bodde i det där vita huset, min morfar och mormor. Genom min mamma har jag haft nöjet att få besöka denna plats många, många gånger under min uppväxt. 


I en omvärld som alltmer ökar sitt redan frenetiska tempo för var dag som går, finns minnet och vissheten om att denna plats existerar kvar som en glöd i min hjärna. 


Min mormor dog när jag var liten. Det enda minnet jag har kvar av henne håller jag hårt i. Jag föreställer mig att hon var vänlig, sådär som en mormor ska vara. Hon ser vänlig ut på det foto jag har sett, där jag ligger och jollrar i hennes famn som bäbis. Men livet gick vidare, och utan att jag egentligen var medveten om det, så fick huset namnet 'Morfars hus'. Trots att även han nu försvunnit så är det fortfarande hans hus. 


Jag vet inte hur många gånger som jag har stått på övervåningen. Bara tittat ut på den mest symmetriska mångata, som gick rakt över den spegelblanka sjön. Jag minns friska sommarmornar när jag som barn vaknade tidigare än alla andra. Innan jag livligt proklamerade för mina föräldrar att det var morgon stod jag bara och stirrade. Det hördes inget. Inte en bil. Men synen av dimman som lättade över sjön i morgonsolen fanns där. Jag kan nästan slå vad om att det gick att lyssna på den också. Sen fick jag höra att klockan minsann var 5 och det var några timmar kvar till sommarmorgon på SVT. 


"Tidevarv komma, tidevarv försvinna". De människor som fortfarande lever, som alltid fanns där när jag växte upp, är gamla. Jag och Sara kommer inte att trampa ner havren på lägdan igen, framför en lätt uppgiven morfar. Men samtidigt som det är sorgligt att se dessa ansikten försvinna, finns det i omgivningen en enorm trygghet. Människor har bott i Jansjö i 100-tals år.

Bortsett från skidbacken är det inte mycket som har förändrats när jag tittar ut genom fönstret.

Fönstret där på övervåningen i Morfars hus. 
 

 


Gungan på Bäckernacken


av Anders Westin



Det fanns en gunga på Bäckernacken. Det är den kulle som givit sitt namn till Knösgården och det var en de mest populära platserna för oss barn. Sommarlummiga björkar och aspar, där myrorna går fram och tillbaka för att mjölka sina bladlöss, täcker kullen. Här når solen inte riktigt ner till marken utan ljuset sprids i ett gyllene magiskt sken. Man kan se ut över sjön och vårt hus från Bäckernacken, men det är svårt att se oss barn nerifrån. Här är barnens värld där vi  kommer undan och planerar allt vi skall göra. Vi hade ett grustag och anlade vägar åt alla håll med våra leksaksbilar och när inte detta roade fanns alltid gungan.




Gungan var upphängd mellan två träd där kättingarna låg över en tvärslå. När man gungade skrek kättingarna mot träet så att det lät som tranornas lockrop. Flera generationer före oss hade gungat i samma gunga som vi. Högre och högre vem vågade hoppa av och landa längst bort? Ibland satt man bara i gungan i och lät tiden flyta förbi i andra tankar medan humlor och bin lojt surrade på med sina bestyr.


Idag är träden med gungan borta, men barnen hittar fortfarande dit.